Ju mer jag surfar runt och läser på olika byggsidor, desto mer börjar jag bli orolig över huruvida jag kommer att ro iland detta eller inte. Perspektivet har förändrats. För några månader sedan, innan jag hade sjösatt projektet, när jag besökte kajaksidor likt en sjöman som seglar från hamn till hamn, vattnades det i munnen då byggandet verkade relativt lätt och jag var till och med nära att ropa hej innan jag hade hoppat över ån. Men idag är det något annorlunda. Sidor som tidigare har gett mig vatten på min kvarn får mig idag snarare att känna som att jag är dömd till vatten och bröd. Mycket pengar har investerats och då klockan och lokalhyran tickar är det viktigt att mala medan vattnet löper.

På samma gång som det är en kapplöpning mot tiden gäller det att vara varsam när man bygger. I de lugnaste vatten går de fulaste fiskarna och jag har fått uppfattningen att det finns oändligt många misstag man kan göra. Många bäckar små gör en stor å och ibland känns det som att jag försöker stoppa ett vattenfall med en kaffekopp.

Visserligen kan man tycka att jag går över ån för att hämta vatten, då lika gärna kunde ha köpt en fullt sjöduglig kajak för inte mycket större peng än den jag lägger ut på bygget. Men det gäller att inte deppa ihop. Trots att jag då och då kan tror att alla små brunnar snart är östa måste jag undvika just den droppen som får bägaren att rinna över. Alla moln ger inte regn och de gånger de gör det måste man tänka på att efter regn följer solsken. Förvisso kan man inte plocka upp utspillt vatten men å andra sidan släcker även orent vatten eld så lite bräckt vatten kanske inte är hela världen? Vem vet, om några månader kanske det här med snickeri är något jag kan som ett rinnande vatten och jag känner mig som fisken i vattnet bland ribbor och spantmallar!

Fortsätt hålla utkik på de sju haven, för i vår kanske det är mig ni ser nästa gång någon ropar skepp ohoj!